Då är man hemma igen efter en mycket intressant studieresa. Att få möta nyckelpersonerna bakom vinerna på plats är väldigt givande. Många pusselbitar faller på plats när man får höra om bakgrunden vad det gäller druvsorter, växtplatser samt vinifieringstekniker.
Vi inledde i onsdags med att köra från Milano-Malpensa flygplatsen till Bergamo. Uppe i gamla stan hade jag fått ett tips om en mycket trevlig och traditionell krog som verkligen föll oss i smaken. På kvällen skulle vi spänna bågen med en tre-stjärnig krog i utkanten av Bergamo. Da Vittorio är en riktig familjekrog där mamman tillsammans med sina fem barn driver krogen. Var och en med olika nyckelroller. Vi valde deras överraskningsmeny med 16 rätter!! I ärlighetens namn måste jag erkänna att det var alldeles för mycket mat. Vällagat med en lite mer gammaldags touch gjorde att vi blev väldigt mätta och fick då veta att det ”bara” var fyra rätter kvar innan desserterna. Servicen var alldeles ypperlig och väl värd sina tre stjärnor. Maten var god men en aning för traditionell i min smak. Vi inledde med en Soave La Rocca 2010 från Pieropan. Vidare en ekig Cervaro della Sala från Antinori i Umbrien där Chardonnay samspelar med Grechetto. 2008 Barolo Campé från La Spinetta i Piemonte var helt ljuvlig och vi knöt ihop säcken med Dal Forno´s Valpolicella 2010. Efter en tidig morgon somnade vi väldigt gott på Da Vittorio.
I torsdags fortsatte vi österut mot byn Fumane strax väster om Verona. Min vän Francesco Allegrini välkomnade oss med en god espresso. Vi hoppade sedan in i Francesco´s bil och han tog oss runt till deras viktigaste växtplatser. Vi klättrade enda upp på toppen av La Grola till fältet La Poja med sina knappa 2 hektar. Tillbaka till deras gamla borg Palazzo della Torre avnjöt vi en ”lättsam lunch”. Charkuterier, risotto och en chokladdessert ackompanjerades av husets bästa viner. La Grola, Amarone della Valpolicella, La Poja, Dedicato a Walter från Bolgheri, deras nya Amarone Riserva (300 euro buteljen samt Recioto de Amarone. Vilket värdskap och innan denna ljuvliga lunch gick vi igenom hela processen hur man gör sina goda viner.
På eftermiddagen innan vi checkade in på hotellet i Verona hann vi med ytterligare ett vinbesök hos favoriten Roccolo Grassi. Med på resan var Magnus Alqvist och Tomas Raber från London. Per Dahlberg anslöt denna eftermiddag då han kvällen innan haft ett gästspel på Restaurang Gastro. Vi strosade runt i underbara Verona någon timme innan vi dressade om för att äta tvåstjärnigt med Francesco Allegrini på Casa Perbellini. Det skulle visa sig vara resans klart bästa måltid och att sedan familjen Allegrini stod för notan gjorde inte saken sämre. Otroligt generöst och ett värdskap denna dag som jag sent skall glömma. Jag fick välja viner och Francesco ville dricka något annat än vin från Allegrini.
I fredags besökte vi ”mästaren Giuseppe Quintarelli. En legend som gick bort 2012. Det var svärsonen som tog oss runt i deras historiska faciliteter. Det är en nästan sakral och andäktig känsla på denna vingård. Det känns som att man nästan smyger omkring i källaren och lyssnar på alla gamla historier om vad Quintarelli har skapat. Vi provade 6 röda viner med b.l.a deras Cabernet Franc-baserade vin Alzero, självklart även deras legendariska Amarone som är bäst i området. Priserna är skyhöga. men som besökare får man möjlighet att handla till ”hyfsade” priser. För egen del blev det två buteljer som slank ner i kofferten. Man förfogar över endast 11 hektar och tilldelningen till krögare och importörer är väldigt begränsad. Hemligheten med deras väldigt koncentrerade Valpolicella är av hälften av druvorna får torka under en dryg månad och därefter tillbringa 8 år på fat. Quintarelli ligger på toppen av byn Negrar och efter detta fina besök åkte vi till Fumane för en god lunch på Enoteca Valpolicella. Här blev det en trevlig meny med säsongens råvaror. Till detta Valpolicella från Dal Forno 2011 samt Amarone della Valpolicella 2007 från Giuseppe Quintarelli.
Vårt sista besök på resan var på sena eftermiddagen under fredagen Michelle Dal Forno tog på nåder emot oss. Dal Forno jämförs alltid med Quintarello om att göra områdets bästa viner. Det märkliga är hur otroligt mycket husstilarna skiljer sig åt. Traditionellt hos Quintarelli och hypermodernt hos Dal Forno. Gamla stora fat från Quintarelli och små barrique-fat hos Dal Forno. Sällan har jag skådat ett så modernt vineri. Kliniskt rent och rummet där man torkar sin druvor hade mängder av fläktar för att förhindra angrepp av botrytis. På vinfältet pågår en tävling mellan vinrankorna där man har en odlingsdensitet på 13.000 vinrankor/hektar. Detta kan jämföras med 8.000 – 10.000 i Bordeaux som är känt för sin odlingstäthet. Vi provade deras tre viner. Deras Valpolicella är fullständigt outstanding och vi fick veta att man torkar samtliga druvor. Men priserna är höga på gården. 80 euro för en Valpolicella, 250 euro för Amarone samt 120 euro för en halva av deras söta 2004 Recioto della Valpolicella. Men smakar det så kostar det… som man brukar säga.
Vi körde sedan 1 ½ timma sydväst om Verona ner mot Parma, Mantova och Cremona. Vi sladdade in på gårdsplanen i en liten oansenlig by för övernattning strax innan klockan åtta. En snabb dusch och hotellägaren körde oss 5 km. till den närliggande trestjärniga krogen Dal Pescatore. Hur man man lägga ett gastronomiskt tempel fullständigt ute på vischan, utan hotellrum? Det blev en avsmakningsmeny + två av Francesco Allegrini rekommenderade rätter på sniglar och risotto. Vi fick höra att det inte var säsong för deras ”signaturrätt” groda. Likt Da Vittorio är detta också en familjerestaurant där samtliga familjemedlemmar är involverade som kökschefer, hovmästare eller sommelierer. Det blev ett koppel av goda viner: La Rocca Pieropan 2015, Cervaro della Sala 2015, San Leonardo från Trentino, Barbaresco Stardei från La Spinetta , La Poja 2010 från Allegrini samt I Capitelli från Anselmi vilket är en Recioto di Soave. Det skulle visa sig att även Dal Pescatore var väldigt traditionellt. Jag har alltid varit på en trestjärnig krog där jag använt saltkaret så flitigt. Många rätter var väldigt smaklösa. Vackra uppläggningar och perfekta råvaror. Men inga rätter lyfte till trestjärnig nivå. Sedan kändes sonen i huset som var sommelier en aning tafatt. Nej, i Italien behöver man inte slå knut på sig själv för att bocka av trestjärniga krogar (med undantag för några fantastiska krogar som jag besökt i de större städerna).
Den 5e april har jag bord på NOMA i Köpenhamn och där kan jag garanterat förvänta mig en kokkonst på en helt annan nivå. Men säkert inte lika roliga viner.
Vårt gäng som nu rest tillsammans varje år under samma vecka sedan 1986 brukar alltid fastställa nästa års studieresa. Och ni kan aldrig gissa vart det bär iväg nästa år??…….. Tro det eller ej. Vi skall åka till Beirut i Libanon. Tomas Raber har besökt denna stad vid ett flertal tillfällen och hyllar både staden och maten. Jag är väl bekant med vinerna Chateau Musar och Kefraya och jag vet att det finns fler. Så nästa års resa blir något annorlunda.
Det närmar sig Påskvecka och jag har i början av veckan vin-kurs. Det blir självklart tema Veneto. På onsdag är det dags för Gastronauterna och Kalle Bengtsson på Gastro står som värd hemma i Jonstorp. Kalles kokkonst är oslagbar och vi kan förvänta oss något utöver det vanliga. Vi kör denna kväll ”hela havet stormar” där var och en tar med en god butelj av högsta kvalitet. När jag fått menyn av Kalle kommer jag att synkronisera vinerna med pojkarna.
Under påsken blir det lite goda middagar med vänner, padelspel samt bastubad.
Jag har nu även klart med programmet till min resa till Argentina & Chile som går i början av nästa år.
Ha en fin vecka och jag får önska er en Glad Påsk!
Håkan