Cervinia & Chateau Latour

I skrivande stund är det söndag förmiddag och jag är ren och go efter en skön bastu med dopp på Pålsjöbaden. Om ett par timmar blir jag upphämtad, då jag, Staffan, Magnus och Gustav skall flyga till Milano. När vi landar 19:00 står en taxi och väntar på oss för att sedan köra oss upp till Cervinia. Vi bor på Excelsior Planet under tre nätter och målet med resan är tre dagars skidåkning.

Detta hotell har blivit en favorit efter säkert 5-6 besök. Man ligger strategiskt rätt med närhet till liften och med en fin utsikt upp mot Matterhorn. I källaren på hotellet har man en liten spa-avdelning med bastu efter dagens åk. Och inte att förglömma en riktigt bra restaurang med en späckad vinlista över Italiens främsta vingårdar. Det lär bli många trevliga upplevelser på kvällarna och på luncherna uppe i backen är Chalet Etoile bokat. För er som varit i Cervinia är ni kanske mer bekanta med ”Ulla´s”. Här serverar man utsökt italienskt kök med inriktning på goda skaldjur där deras spagetti frutti di mare är värt en resa.

Men målet med resan är främst skidåkning och efter rapporter om väldigt snöande den senaste veckan så skall en stor sol skina f.o.m imorgon. Vi får se och rapport kommer.

På onsdag kväll landar vi åter i Köpenhamn och om jag och Lis inte tagit ett beslut innan, så gör vi det på torsdag om vi åker till Sydafrika över jul- och nyår eller ej. Likt förra veckans rapport från vänner på plats är rådet att inte gripas av panik utan invänta läget och man hävdar att allt är alldeles underbart på plats i Stellenbosch och Cape Town. I veckan fick vi ett mail från Lufthansa om att vårt flyg går som planerat. Den enda förändringen är att man kräver PCR-test+ vaccinationsbevis, vilket känns tryggt för oss resenärer.

Det har varit två julbord i veckan på Sofiero Slottrestaurang och det har varit lika förträffligt som vanligt. Marcus Nemrin och hans stab i köket är briljanta. Tyvärr har han fått en hel del avbokningar i sista minuten då folk blivit livrädda. Ett tapp på en halv miljon är inget denna kämpe behöver.

I fredagskväll samlades familjen vid en fin middag hemma hos oss. Jag hade gjort det enkelt och trakterat Kalle Bengtsson ute på Trädgården på Skäret. Jag valde hans bakade ankleverterrin, cannelloni fyllda med oxsvans och till detta en tryffelsås, jag stekte ett par dovhjortsfiléer till en portvinssås och massor av god svamp, som avslutning lite goda ostar. Smidigt, lätt och vansinnigt gott.

Då kvällen var vårt ”julfirande” tillsammans så slog jag på stora trumman och öppnade extra goda viner. Markus är född 1989 och vad passar då bättre än en butelj Chateau Latour 1989 1 Cru Classé en 1855.

Ett av mina första minnen vad det gäller Chateau Latour ägde rum 1988 i Köpenhamn på Arne Brunn Rasmussen´s vinauktion. Det var min första auktion och jag hade tryckt upp kopior på katalogen och jag hade bestämt mig för att ropa in en butelj 1972 Chateau Latour, som var en extremt svag årgång men priset på någon hundralapp passade min plånbok. Nervös som jag var så hade jag tummat för mycket på min kopia, så att jag inte kunde utläsa antalet buteljer jag ropade in. När budgivningen var klar stod jag där med högsta budet och chocken kom när jag fick reda på att jag ropat in 12 buteljer, vilket jag inte hade råd med. Vänliga vinintresserade kamrater var med och delade på vinerna. Det skulle visa sig att denna 1972:a var alldeles fenomenal och jag kunde läsa mig till att Chateau Latour gjort sig kända för att även leverera goda viner under svagare år. Genom åren har jag säkert provat 50 årgångar av detta vin och jag kan intyga att detta rykte verkligen stämmer.

Denna 1989:a köpte jag som primeur 1990 för ca. 320:- /buteljen. Sedan dess har vinet legat och väntat på oss för det rätta tillfället. Jag vet att de flesta inte skulle öppna upp en flaska som idag kostar 15.000:-. Men har du inte betalt mer än strax över trehundra kronor och pengarna är glömda. Säg mig en anledning till att inte öppna denna ljuvliga butelj? Och vinet var gudomligt. Skall jag säga något så måste jag erkänna att 1989:an Chateau Talbot från St.-Julien inte var långt efter i kvalitet, men till en helt annan prislapp. När det gäller vin så betalar man väldigt mycket för etiketten. Med handen på hjärtat hade jag valt en låda Talbot 1989 före en butelj 1989 Latour.

Om en vecka återkommer jag med en ny rapport och vi får då se hur läget är i Sydafrika
Ha en fin vecka
Håkan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.