Resan till Verona har plötsligt börjat att bli ett av mina favoritresmål. Direktflyg från Kastrup till Venedig. Därefter en transfer med buss på en och en halv timme, sen är man framme i denna underbara och greppbara stad. Det är viktigt att bo centralt och jag och min grupp på 29 personer bodde ett stenkast från Piazza Brá. Det blev en god lunch på Piazza Dante, där vi sökte skuggan i den 30 gradiga hettan.
Andrea har jag använt som guide under vår sightseeing till fots det senaste åren. En enormt kunnig kille som väver in en touch av humor. Det går inte att ta miste på att han älskar sitt Verona och häcklar gärna Florens, Rom samt städerna mellan Neapel och Sicilien. Gör man en sightseeing i buss, så somnar hälften av gruppen och här knatade man på.
På fredag är det opera på Arena di Verona och denna Colosseum-liknande byggnad uppfördes fyrtio år före Colosseum i Rom. Här är man i högsta grad aktiv med sina musik-event och man omsätter 2,5 miljarder sek. årligen. Förutom opera har storheter som Bruce Springsteen, Elton John, Lady Gaga, Simple Minds m.f.l uppträtt här. Centrum av Verona är fullt av små gränder med oändligt av barer och restauranger. Man blir riktigt sugen på att slinka in överallt. Vi avslutade vår tur på en mycket bra restaurang nära arenan. Här åt vi väldigt gott och jag hade bokat in en operasångare som framförde både O sole mio som Nessum dorma. Överväldigade tackade mina gäster för en fin första dag.
I tisdags hade vi två vin-besök inbokade. Serego Alighieri – Masi och Tommasi. Valpolicella är ett mycket vackert område som ligger väster om Verona. Distriktet består av sju kommuner och vinerna är indelade efter sin stil på vinerna. Valpolicella är ett lättsamt, körsbärs-liknande vin som konsumeras utan att man har allt för stora förväntningar. Valpolicella Superiore har någon procent högre alkoholhalt och har mer karaktär. Men det stora vinet är Amarone där druvorna får torka på bambu-mattor i minst 100 dygn. Vanligtvis i fyra månader och när man pressar druvorna i januari månad har musten reducerats med 50 %. Många tror att en Amarone har sötma, vilket är helt fel. Vinet innehåller vanligtvis mellan 7-9 gram rest-socker. Söker man en Amarone med rest-sötma till sin mogna gorgonzola, skall man välja Recioto di Amarone, där man avstannat jäsningen genom att kyla ner vinet och vinet får då en rest-sötma på 70 gram. Ett väldigt gångbart och populärt vin är Ripasso/Ripassa, vilket är ett mellanting då man tar en lättsam Valpolicella och man använder de torkade skalen från Amarone-metoden, som får ligga och dra med vinet.
Vid de båda besöken fick vi prova dessa olika stilar. En minnesvärd höjdpunkt på dagen var lunchen på Enoteca della Valpolicella i Fumane. Här fick vi en fem rätters meny med många fräscha läckerheter som fylld squash-blomma med ricotta-ost. Det har varit väldigt varmt med en temperatur på runt 30 grader så det har påbjudits shorts under hela resan. På kvällen var det ledigt och jag tillsammans med två goda vänner i gruppen besökte klassiska Bottega Antica Vini. Här blev det en 2018 Soave La Rocca från Pieropan samt en 2016 Valpolicella Superiore från mästaren Dal Forno. Innan läggdags knöt vi ihop säcken på Piazza Brá med en god butelj Cervaro della Sala från vinhuset Antinori och deras vingård i Umbrien. Utan tvekan ett av Italiens största, vita viner där Chardonnay och Grechetto samspelar.
Värmen fortsatte under hela veckan och i onsdags bytte vi färg på vinet till vitt. Tre mil öster om Verona ligger Soave med sina böljande kullar. Detta är hemma för Garganega-druvan och vi besökte det främsta huset först: Pieropan. Det är femte generationen som driver gården vidare och 2022 stod en av de mest spektakulära vinerierna klart. Byggd in i berget och integrerad med landskapet så tappade mina gäster hakan. Så imponerande var det. Rundtur med avslutande provning på de tre torra vinerna Soave Classico, Soave Calvarino samt Soave La Rocca innan vi avslutade med deras ”passito” på torkade druvor, vilket gett 150 gram rest-sötma till denna Recioto Soave Colombare. 2022 La Rocca hade en tydlig ekighet och där kunde jag förmedla att kvällen innan drack jag 2018 och där kunde man inte ens ana att vinet tillbringat tio månader på fat. Vi åt en väldigt god lunch i utkanten av Soave innan vi besökte familjära Gini.
Här var det dottern Barbara i huset som tog hand om besöket. Här andades det gammaldags och källaren var väldigt muggig men charmig. Vi började med deras torra Spumante som legat i sju år på jäst-fällningen innan vi gick vidare med samma typ av viner som hos Pieropan i en stegrande ordning från torrt till sött. På kvällen samlades vi åter och vi åt en formidabel fyra-rätters meny innan vi avslutade med en grappa di Amarone och en macchiato på Piazza Brá.
Jag vet på förhand att den mest uppskattade dagen på resan skulle bli i torsdags. Som vanligt upphämtning 09:15 med vår buss från centrala Verona till Fumane i hjärtat av Valpolicella. Denna dag var vikt för Marilisa Allegrini och hennes viner. Det blev en stor splittring i familjen Allegrini för ett par år sedan, då hennes bror Franco Allegrini hastigt gick bort. Hans söner skulle ta över och samarbeta med Marilisa. Det det blev lite ”gnirr i grimman”. Man delade upp hela imperiet mellan falangerna i familjen. Franco´s barn behöll varumärket Allegrini samt samtliga odlingar i Valpolicella inklusive La Grola och La Poja. Marilisa tog över slottet Villa della Torre och alla egendomar i Toscana som San Polo i Montalcino och Poggio Al Tesoro i Bolgheri.
Vi inledde med en provning tillsammans med vinmakaren Ceasar av deras viner under etiketten Villa della Torre. En helt annan stil på Amarone än man är van vid. Här liknar vinet en lättsam, elegant Pinot Noir. Ljus färg och man menar att detta beror på att druvorna fått torka en kortare tid. Priserna är också ganska höga och jag påtalade att man måste kommunicera denna stil till konsumenterna, då alla är vana vid mer svulstiga viner när det står Amarone på etiketten. Vidare besökte vi vinfälten runt slottet samt själva Villan´s olika salar.
Marilisa Allegrino kom och hälsade oss välkomna och vi tog en lång apéretif tillsammans. Vi pratade om gemensamma vänner, samarbetet med Per Gessle och operan i Verona där Marilisa är med i styrelsen. Min vän Francesca Begotti som tar hand om Europa-marknaden kom liksom dottern Carlotta Allegrini och jag satt mellan dessa förtjusande tjejer under lunchen. Vi bjöds på en helt fantastisk lunch med deras viner från Toscana som Brunello di Montalcino och Dedicado a Walter från Bolgheri. Mina underbara gäster var helt lyriska när vi åkte tillbaka till Verona på eftermiddagen.
På kvällen besökte jag och tre vänner den nya trestjärniga restaurangen Casa Perbellini – 12 Apostoli. Jag har tidigare besökt denna kreativa Chef och då på en annan adress i Verona, där han hade två stjärnor. I början på året förärades Giancarlo Perbellini med sin tredje stjärna. Matsalen gav ett lugn och varma färger på väggarna. Servisen var likt Frantzén väldigt familjära och man skojade under kvällen med kockarna som kom fram till bordet och lade ett sista finger på en rätt. Maten var väldigt god och inte ett enda ”hack i skivan” under kvällens meny där Perbellini serverade sina signatur-rätter. Min vän Lennart rankade besöket som minst lika bra som Frantzén och jag kan bara hålla med. Jag har besökt flera treor i Italien och inte alltid varit super nöjd. Men detta är en restaurang som måste besökas.
Vi drack väldigt gott och vinlistan innehåller många franska etiketter. 2014 Bollinger Grande Année fick utgöra vår apéretif. Vidare en ljuvlig vit Bourgogne: Chassagne-Montrachet 1 Cru ”Grandes Ruchottes” från Fernand & Laurent Pillot. Enda plumpen i protokollet var att flera viner på vinlistan visade sig vara slut. Vi hittade ett fjärde alternativ : 2012 Ricolma på Merlot från San Giusto A Rentennano från Toscana. Vinet var mycket bra, men vi hade föredragit våra första val av samma vin: 2016 eller 2015. Vi avslutade med en söt ”passito” från Anselmi från Soave.
En annan inte helt oviktig del är prisbilden. Notan landade på hälften om vi skulle besökt någon trestjärnig i Frankrike eller Frantzén i Stockholm. Är ni i Verona.. måste krogen besökas och vid min nästa resa hit om ett år med nästa grupp. Kommer jag garanterat att boka ett bord.
Igår fredag startade uppladdningen inför kvällens operaföreställning av Verdi´s Nabucco. Vi hade en helt ledig förmiddag och träffades för lunch på Al Pompiere. Här hade Luca satt ihop en fantastisk meny med viner på magnum buteljer därtill. Jag visste på förhand att denna lunch skulle knyta ihop säcken på bästa sätt. Stämningen var på topp efter den frikostiga serveringen av riktigt goda viner.
21:30 startade denna premiär-föreställning för säsongen. En fantastisk scenografi på denna mycket moderna tolkning av ett klassiskt verk. Som vanligt är inte handlingen någon nagelbitare, utan man sitter lugnt och njuter av musik och sången. Mäktigt med flera hundra i ensemblen och viktigast av allt att vi hade ett fantastiskt väder denna ljuva sommarkväll.
I eftermiddag åker vi med vår buss till Bologna för att flyga hemåt ikväll. Jag ser tillbaka på en väldigt lyckad vecka och ser fram emot att få arrangera en liknande resa nästa år.
På måndag bär det iväg igen och då till Wien. Jag, Per Dahlberg, Magnus Alqvist och Thomas Raber har som kompisar arrangerat en resa varje år sedan 1986 till någon spännande destination. Med Per´s connection till Wien, med en mor som föddes där så får vi en bra guidning. Vi börjar med ett drygt dygn i vindistriktet Wachau. Det blir besök hos Alzinger, Hirtzberger, Knoll och Tegernseehof innan vi checkar in i Wien på tisdag. Här har vi de båda trestjärniga restaurangerna Steireck och Amador inbokade. Men vid nästa rapport om en vecka får ni veta mer om vad som hänt.
Min gode vän Alex Dale kommer till Helsingborg från Sydafrika och hälsar på under midsommar-helgen. Alex stannar under tre nätter. Midsommarafton firas hos Camilla och Mats Nihlén. På midsommardagen gästa Ingalill & Ulf Wagner oss från Göteborg.
Sen börjar semestern!
Bästa hälsningar
Håkan