Det är semestertider och ganska tråkigt väder här hemma i Helsingborg. Då kan man glädja sig åt något riktigt gott i glaset och under den gångna veckan har det blivit en lång rad av godsaker.
Det började i tisdags hemma hos Pelle & Mette i Hofterup. Här hade man inte sparat på krutet utan anlitat det mästerliga krögarparet Bella & Felix från Restaurang Nabo. De har utan tvekan de träffsäkraste smaklökarna bland krögarna i vår stad. En stor meny med allt det godaste man kan tänka sig från anklever, gubbröra, tonfisk-tartar, tryffel-pasta, pärlhöna och goda ostar.
Vad fick vi då i glasen? Jag som Bourgogne-älskare har på senare år gått lite söderut till Macon. Lite mindre koncentration och mer sparsmakat användande av ek. En klassiker är Mme. Ferret och hennes Pouilly-Fuissé. Denna eftermiddag bjöds vi på en härligt mineralaktig 2018. Vi skulle gå upp flera steg i fetma och det största vinet från distriktet Rueda i närheten av Ribera del Duero: Belondrade Y Lurton och deras nya årgång 2021. Här är det från början Didier Belondrade som satt krokben på dottern från den anrika Lurton-släkten i Bordeaux med slott som Brane-Cantenac i Margaux och Climens i Barsac-Sauternes. Dessvärre höll inte förhållandet, men namnet och vinet är detsamma. Jag kunde märka ett uns av rest-sötma och botrytis i eftersmaken av detta storstilade vin på Verdejo-druvan som utropats som den bästa årgången någonsin och 96 poäng av Robert Parker.
2016 Flor de Pingus från Ribera del Duero kom sen. Sedan succén med första vinet Pingus 1995 har det bara rullat på. Men det är faktiskt många viner i Ribera som både hunnit ikapp och gått förbi kvalitetsmässigt. På första vinet Pingus har man dragit ner på både koncentrationen och ekigheten och på detta andra vin sticker man inte längre ut på samma sätt, men man har behållit sitt höga pris. Visst är vinet väldigt gott… men inte fyra gånger bättre än Éxzito.
Pelle har en god smak för Brunello di Montalcino från de bättre husen och det var ingen överraskning att det skulle bli något riktigt gott till tryffel-pastan. 2006 Cerbaiona på magnum. Här spelar vi på de finaste strängarna och vinet som håller i många år till har visat prov på en väldigt fin mognad. Så gott. Hos Wahlström har man även en förkärlek till god amerikansk Pinot Noir och Calera 2013 från Selleck fick representera denna dag. Vinet var bra, men kanske inte lika ursprungstypiskt för druvan som man kan vänta sig.
Till goda ostar väntar man sig alltid ett glas Port. 2016 var året då samtliga hus deklarerade en Vintage Port efter årgången 2011. Man tyckte först att 2015 var en värdig Vintage. När man smakade på faten av den nästkommande årgången var man än mer imponerade. På den tiden deklarerade man inte två år på raken. Men när 2017 var identisk i analyserna med legendariska 1945 tog man sitt förnuft till fånga och lanserade även Vintage Port i 2017. Taylor gjorde även en Vintage Port 2018. Fonseca 2016 är helt fantastisk och är ett tydligt bevis på att man visst kan dricka en Vintage Port när den är ung.
Dagen/kvällen skulle avslutas med det största vinet: 2013 Darius II från Napa Valley. En helt fantastisk Cabernet Sauvignon som bjöd på hela registret. Wahlströmarna tog även fram en Insignia från Joseph Phelps i stridens hetta. Även detta ett stort vin, men stod sig slätt mot Darioush.
I onsdags bröt vi trenden med högklassiga viner då vi besökte Fredriksdalsteatern med Eva Rydberg för sista gången. ”Två män och en änka” var strålande och Eva i huvudrollen som änka var briljant. Efter två år med mindre roliga pjäser så var detta en väldigt välregisserad föreställning av vännen Anders Aldgård.
Familjen firade min födelsedag i fredags med goda skaldjur från Borgman´s och ett koppel av vita viner från Bourgogne.
Förra veckan skrev jag på min Vinblogg om min längtan efter att få prova vinet Screaming Eagle från Napa Valley. Ett vin som blivit mest känd för den höga prislappen, som vanligtvis ligger på 4.000 USdollar/buteljen för en yngre årgång och flera gånger så mycket för en äldre årgång. Deras premiär årgång 1992 har fortfarande försäljningsrekordet tillsammans med Romanée Conti 1945. 500.000 USdollar för en låda. Knasigt!
I lördags 18:00 startade middagen. Det var Sebastian Gibrand som tog med sina två medarbetare från Stockholm, och jag som bjudit in tre vänner. Sebastian hade förberett en meny på åtta rätter som vi satte vin till. Från våra privata källare plockade vi ut lite av det bästa som man ville bjuda sina vänner på. Allt för att matcha Sceaming Eagle som serverades till Kobe-biffen.
Först tre goda aptitretare och till detta 2005 Taittinger ”Comtes de Champagne” Blanc de blancs. För mig en stor favorit med sin vinösa, fruktdrivna karaktär där 2005an börjar få en begynnande mognadskaraktär. Därefter en 1996 Rosé Dom Perignon. 1996 har jag alltid brottats med och då den påtagliga syran. Efter att jag var med på provningen med Marina Olsson av 28 prestige cuvéer av årgång 1996, så vet jag vad jag talar om. Många viner var oerhört sublima och goda medan andra var kartiga, snipiga med markerade citrustoner. En rosé från ”Dompan” dricker man inte varje dag. Denna butelj med mindre bonyr var väldigt gräddig och ädel.
Hiramasa är en fantastiskt god, odlad fisk från Danmark. Den är släkt med makrill och man äter den gärna som sashimi. Här hade Sebastian fisken i kombination med forellrom och kronärtskocka. Vi drack till denna rätt två jämbördiga vita viner från Bourgogne: 2017 ”Clos Des Murées” från Fontaine Gagnard i Chassagne-Montrachet samt 2017 Champ-Canet från Jean-Marc Boillot i Puligny-Montrachet. Jag drar en lans för Boillot i detta fall.
Domaine de la Grange des Péres ligger fyra mil norr om Montpellier. På gården har man alltid uppträtt knasigt och tar inte emot besökare. Vinerna är enormt upphaussade och då speciellt deras vita vin på Roussanne, Grenache Blanc och Chardonnay. Jag har genom åren haft en liten, blygsam tilldelning från Danmark, vilket jag är lycklig över. För ett år sedan tog ägaren sitt liv, vilket innebar att priserna sköt ännu högre upp i höjden. Denna kväll till fisken öppnade jag både 2012 och 2014 av detta svårfunna vin. 2014 utropade några som ett av kvällens mest minnesvärda viner. Fullödig koncentration, fat, kryddor, örter i en himmelskt god fransk stil.
Till ”Ångad kopp med caviar” tyckte Jonas (som arbetade som Chef Sommelier på Fäviken i tre år) att vi skulle köra en röd Bourgogne eller en mogen Rhone. Valet föll på det sistnämnda: 2004 samt 2005 Cornas från mästaren Aguste Clape. Jonas tyckte att vinerna klarade sig i ytterligare trettio år. Själv kändes 04an helt mogen och prefekt medan 05an hade mer att ge och var ett större vin.
Jesper hade generöst grävt extra djupt i källaren med sina två 100 poängare från Guigal: 2005 Cote-Rotie både La Landonne på 100 % Syrah samt La Mouline med 14 % inblandning av Viognier. Oj vilka viner!! Men fortfarande så unga?? Två av världens största röda viner utan tvekan där man får skrapa med foten för att få en tilldelning.
Sen skulle det komma tre storstilade viner på Cabernet Sauvignon druvan från Napa Valley. 2016 Shafer Hillside Select”, 2008 Scarecrow samt 2012 Screaming Eagle. Här bjöds vi på stor frukt-koncentration, svarta vinbär, björnbär, ceder och fat. Tre fulländade viner i helt olika stilar. Mitten-vinet var mest elegant och lite lättare i strukturen. Det första vinet bjöd på massor av örter och kraft. Sen Screaming Eagle… En riktig boxare med massor av tanniner och en fantastisk koncentration. Ett riktigt stort vin där jag kan förstå den gloria som skapats kring vinet även om prislappen är helt galen. Men tokig som man är så hade jag ett Ess i rockärmen och när jag frågade mina vänner om jag skulle öppna en 2002 BOND Melbury från Napa Valley ? så kom ett rungande JA!! Och Detta vin stal showen totalt och slog de tre övriga amerikanarna på fingrarna. Kan man ge ett vin 101 poäng.. så får BOND detta betyg.
Vi avrundade med en fräsch dessert och en 2007 Erdener Prälat Auslese från Dr. Loosen i Mosel. En bra avrundning på en minnesvärd kväll jag aldrig kommer att glömma.
Nu spånar jag och Sebastian på att köra en resa ihop under hösten 2025 med gäster. Utgå från Lyon där Sebastian firat stora triumfer i Bocuse d´Or med sin andraplats. Besök hos Paul Bocuse, massa andra krogar samt besöka några närliggande vindistrikt som Rhone-dalen och Beaujolais. Jag återkommer med ett förslag på program.
Detta veckobrev kom ut lite sent då jag var klistrad vid TVn igår under finalen i Wimbledon. En gastkramande match som aldrig tog slut och min text fick vänta till måndagsmorgon, då den är mer uttömmande än vanligt
Nu väntar en vecka i Båstad med mer tennis.
Ha en fin vecka
Håkan