Tidig uppstigning i torsdags 04:30. Upphämtning av Magnus i centrala Helsingborg 05:15. Vidare till Kastrup och flyg med SAS till London 07:45 och halv tio engelsk tid är man på hotellet vid Victoria station. Är det inte fantastiskt, så smidigt och så nära.
Vi tog en promenad mot Buckingham Palace och vidare upp mot Soho. Målet var att äta en lunch på Restaurang Kiln, som har en thailänsk touch. På nätet var denna restaurang fullbokad, men hänger man på låset 12:00 får man bord.
Ett väldigt häftigt ställe för ”foodies” med smårätter som tillagas framför en i ett öppet kök. Smakerna sitter och vi är så nöjda att vi kör en repris på kycklingen, men nudlarna med krabba tar priset som bästa rätten utav åtta. Vi blandar hej vilt med cocktails, ett Malvasia från Slovenien samt saké. Servicen är mycket trevlig och hjälpsam med en värdefull guidning genom rätterna, då vi blir informerade om vilka rätter som är riktigt starka. Ett bra tips då ni är i London nästa gång.
Samma kväll 18:00 mötte vår vän Thomas Raber upp på 68 Hospital Road, där Gordon Ramsay drivit sin trestjärniga krog sedan 1998. Lokalen är förvånansvärt tråkig för att vara en restaurang i världsklass. Servisen är helt suverän och vi inleder med en butelj Gusbourne Blanc de blanc från 2018. En väldigt bra start, då idén med vår resa är att utforska de engelska vinerna. Vi tar deras prestigemeny för 220 pund, vilket är ett mycket rimligt pris på en trestjärnig restaurang.
Ett par aptitretare serveras innan menyn startar med en vegetarisk rätt på små nypotatis och sparris. Vidare en ljuvlig canneloni på hummer och havskräftor. Piggvaren är perfekt tillagad och sparrisen återkommer. Man kan välja mellan biff och lamm till varmrätt innan desserterna. Maten och servicen håller absolut en trestjärnig standard. Det är bara den skokartongliknande lokalen som inte håller måttet. Ramsay med sitt kontaktnät borde kunna hitta en häftigare lokal. Vi drack en mogen, underbar 2012 Chablis Premier Cru ”Cote de Lechet” från Domaine Vincent Dampt till våra fiskrätter och en enormt god 2018 Saint-Joseph från Jean-Louis Chave i Rhone till biffen,
I fredags hämtade Thomas upp mig och Magnus på hotellet för att åka två timmar söderut till Danbury Ridge Wine Estate. Vi välkomnades av John Atkinson som är MW (Master of Wine). Vi imponerades stort av anläggningen och begav oss ut bland deras vinrankor innan det skulle komma lite duggregn. Det inte John vet om vin och vintillverkning är inte värt att veta. Här fick vi veta allt om ”London clay” och andra jordtyper samt att man valt att fokusera på Chardonnay & Pinot Noir. Plantorna är idag sju år gamla och har hjälpts på traven med bevattning. Idag klarar dom sig själva.
Inne i källaren anslöt husets vinmakare och vi fick lite olika fat-prover av både 2022 samt 2023 av båda druvsorterna. Jag blev närmast chockad över den höga kvalitén. Att båda deras viner var så otroligt ”Bourgogne lika” var helt otroligt. John var väldigt blygsam när jag undrade om det finns viner av samma höga kvalitet på andra platser i England. Vinerna fick för ett par veckor sedan 5 stars i en stor provning. En poängbedömning ingen annan vingård nått i England.
Snygga rostade fattoner till den friska frukten med fina mineraler. Hade jag fått vinet blint och man frågat mig? Kommer vinet från Bourgogne eller England, hade svaret varit glasklart med Bourgogne som svar. På Danbury Ridge producerar man 12.000 lådor om året och det är huggsexa om vinerna. För tillfället har man ingen importör i Sverige, men hoppas hitta någon seriös inom kort.
Efter provningen på fat fortsatte vi en våning upp och provade både 2020 samt 2021. Den senare kom från ett väldigt svalt år, men man menar att även om väderleken skiftar så är årgångarna slående lika. Skörden sker allt som oftast i mitten av oktober och John berättade att storheter i Bourgogne som Sauzet, Lafon och Daujac letat efter växtplatser i närheten av Danbury, då priset på marken fortfarande är högst rimlig. Jag fick med mig tre buteljer i kofferten och vi bjöd den ytterst trevlige John Atkinson på en bättre lunch på Galvin Green Man Restaurant. Vi fortsatte ytterligare ett par timmar i bil till vi kom fram till Cantebury.
På kvällen tog vi en taxi till England´s minsta stad: Fordwich. Här bor det 381 personer och på den lokala puben The Fordwich Arms har man en enstjärnig restaurang. Hade vi kommit rätt? Träbord och väldigt enkelt ställe. Men både servisen som maten skulle visa sig hålla en väldigt hög nivå. Vi inledde med ett glas bubbly från Chapel Down Grand Reserve. Vi tog deras dyraste Chardonnay, som kostade 100 pund: Gusbourne Barrel Fermented 2020. Väldigt god, men vi föredrog Danbury Ridge. Man hade bara två engelska röda viner på den gedigna listan, så det blev ett återfall till Danbury Ridge och deras Pinot Noir 2020. Väldigt nöjda och efter trevliga diskussioner åkte vi hem med en taxi.
Lördag morgon och först ut var Simpsons Wine Estate här nere i Kent. På vägen dit stannade vi kort till vid katedralen här i Canterbury, för att ta en bild. Dessvärre hade vi inte tid för att besöka denna historiskt viktiga byggnad, då det skulle ta en halv dag. På Simpsons kan man boka olika visningar och vi gjorde vårt besök tillsammans med tjugo andra vinintresserade. Vår guide var väldigt kunnig och underhållande när vi inledde presentationen ute bland ett av deras tre vinfält. Man är mest känd för sina ”Great British Sparkling”, även om man också producerar stilla viner på Chardonnay och Pinot Noir. 9 av husets viner finns representerade på Systembolaget och vill ni testa något riktigt bra, som visar prov på fin kvalitet skall ni beställa deras 2018 Blanc de blanc för knappa 500:-/buteljen. Ett vin jag inte tror gör bort sig mot ett mousserande vin i samma prisklass från Champagne. Deras stilla viner var hyfsade.
På eftermiddagen skulle vi runda av med ett besök på Westwell Estate. Färgglada etiketter och vi anade att detta kunde bli en spännande upplevelse. Oerhört entusiastiskt presenterat provade vi ett 10-tal viner. 11 % över lag med en vinägerkänsla. Här handlade det om ”naturviner” och utan att utveckla besöket så var inte detta viner som föll oss i smaken alls. Och där finns folk som betalar mellan 40-60 pund buteljen. Jag förstår att man inte exporterar dessa viner.
På kvällen åt vi middag i Canterbury på Bridge Arms, som har en stjärna i guide Michelin. Även detta var en restaurang på en pub och stjärnstatusen förvånar en. Men både mat och service var väldigt bra. Det blev ännu en gång en 2021 Danbury Ridge Chardonnay, som vi utan konkurrens utropade till resans största behållning.
När jag nu sammanställer intrycken, så är dessa väldigt positiva. Men att göra en gruppresa hit? Vet jag inte. När jag jämför med historien och källarna i Champagne är det en mils skillnad i upplevelse. Sen är den lite svåra tillgängligheten också en faktor. England är fortfarande ett ungt vinland med en kort historia. Jag är mycket tacksam att få uppleva denna del av England med mina kamrater och vissa viner kommer jag att följa framöver.
Nu väntar en påskvecka med familjeaktiviteter och middagar med vänner. Närmast ser jag fram emot att komma till Catena Arena imorgon kväll och titta på matchen mellan Rögle och Färjestad, där mitt kära Rögle leder med 2-0 efter två bortamatcher.
Jag har nu även lagt ut min Stora upplevelseresa till Australien & Nya Zeeland i januari 2025 på min hemsida.
Glad Påsk önskar
Håkan