Senast jag var i Japan var 2010. En resa med mat, dryck och kultur. Femton år senare så kände jag att det var dags och i samarbete med Tur & Retur samt en agent i Japan så byggde vi upp en fin resa som startade i måndags. Vi flög ut med SAS vid lunchtid från Kastrup till Haneda Tokyo flygplatsen. En resa på drygt 12 timmar, där väldigt många med mig valt att sitta lite bättre då priset i Business Class var rimligt.
Det klankas på SAS överallt men denna flygning får av mig 10 poäng. En personal, en maskin och mat av absolut högsta klass. Jag åker inte alltid där framme, men det händer och denna upplevelse vill jag flagga för. Men trots att man sitter bättre så är man rätt stukad när man är framme och skruvar fram timvisaren sju timmar.
Vår guide Fumiaki Kishihara som går under artistnamnet ”Boone” mötte upp och tog oss till de äldre delarna av Tokyo: Asakusa. Här var vi inte ensamma i denna 30 miljoners stad där många skulle besöka Sensoji templet. Vi blev till och med av med en i gänget, men hittade honom innan lunchen.
Kamameshi är en gammal ris-rätt där krogen Kamameshi Haro Ganso varit igång sedan 1924. Borden stod uppdukade med diverse specialiteter, med riset med räkor, kyckling och bambuskott stod i centrum. Självklart öl och saké genomgående. Vi var vid detta läge helt slut och åkte till vårt hotell för att checka in.
På kvällen var det en ”party-kväll” mellan 18-20:00, då man tände upp neon-belysningen som vid ett tonårs-disco på 70-talet när man skulle stänga. Innan stängning hade vi fått en välsmakande femrätters meny med mycket dricka. Höjdpunkten för kvällen var Kagami-Biraki, där jag som utvald skulle banka itu ett par plankor på gaveln på en stor saké-tunna. Efter tredje försöket utbrast ett jubel och mina vänner kunde sleva upp obegränsade mängder av saké från tunnan.
Jetlag har blivit allt jobbigare med åren och jag vaknade mitt i natten och kunde inte sova. När jag efter att ha vänt och vridit på mig i tre timmar så somnade jag om. När jag vaknade var jag helt slut och hade betalat vadsomhelst för att få fortsätta att sova. Efter en utsökt frukost var man på banan igen. Grönområdena är viktiga här i Tokyo och i ett av dessa ligger Meiji Jingi Shrine vilket är en mycket religiös plats. Man bockar, bugar, klappar i händerna samtidigt som man respekterar de japanska sederna.
Efter lugnet i parken rakt in i vimlet och Shibuya Crossing, där det sägs att 5.000 människor kan passera korsningen på en gång. Mycket folk var det i vart fall. Vi tog hissen upp på tolfte våningen på Shibuya Scamble Square. Jag har av egen erfarenhet kunnat konstatera att många väldigt bra krogar ligger högt uppe i skyskraporna och i detta fall Kushinobu, som specialiserat sig på tempura. Alla älskade stället och jag valde ut tre varianter på saké från magnum buteljer.
Saké är det polerade risvinet som japanerna helst dricker efter öl, som är den populäraste alkoholhaltiga drycken i Japan. Shochu är en destillerad dryck på korn, potatis, sockerbetor, frukter eller ris. Denna eftermiddag fick vi en kurs i denna ädla dryck samt att vi provade på fem varianter på Japan Saké & Shochu information center. Spännande, men något starkare och kanske inget som någon släpar med hem i kofferten. Vi var kvar i Ginza och åt en välsmakande meny på sju rätter innan hotellet kallade
Yamanashi är det äldsta vindistriktet i Japan och det ligger en timme från Tokyo. Här besökte vi det första etablerade vinhuset Chateau Mercian. De flesta förknippar inte Japan med vin, vilket är helt rätt även om man ligger 23a i världen produktionsmässigt. Man går stolt ut med i sin marknadsföring att man skall bli en vinnation att räkna med. Det finns 493 vinerier i Japan och japanen sätter i sig 2,9 liter vin om året och då är spädbarn och gamla inräknade. Men Japan är en öl-nation följt av saké. Men vin är ganska dyrt här i Japan varför man importerar väldigt mycket vin från övriga världen. För vin dricker man gärna.
Vår guide Mr. Boone översatte presentationen på Chateau Mercian, där man lagt en stor energi på att producera en proffsig film, men utan engelskt tal, vilket känns konstigt. För tjugo år sedan tog man hjälp av Paul Pontailler på Chateau Margaux med viktiga råd. Koshu är den lokala vita druvan och den är väldigt neutral i sitt blygsamma utspel, även om en markerad syra gör att den passar utmärkt till det japanska köket. Man producerade även en chardonnay och här hade man brassat på rejält med ek. Det röda vinet på den lokala druvan Muscat Bailey liknade lite grann en Pinotage i stilen med en viss bitterhet i eftersmaken. Vi avslutade med en Merlot och här känns det att man är på rätt väg. Men femhundra kronor skulle jag inte ge för det vinet och inte trehundrafemtio för de andra vita heller.
På granngården Katsunuma Winery var det flera steg upp i kvalitet. Här producerade man bara mousserande samt vita viner. Och samtliga smakade mycket bra med en tumme upp för tredje glaset där 30 % av Koshu-druvan lagrats på franska fat och med malolaktisk jäsning. Här köpte en del av mina vänner på sig en flaska för att kanske lura grannarna med under en blindprovning efter hemkomst. Som vanligt en blygsam approach med mycket bugande, då jag gav komplimanger över personalens förträfflighet och värdskap. Japanerna är så fantastiska med sin vänlighet.
Vi hade en ledig kväll i torsdags, vilket är viktigt under en så här lång resa tillsammans. Jag har några vänner hemifrån som hade flaggat för att testa något trestjärnigt, då Tokyo är den trestjärnig tätaste staden i världen. Att boka bord på dessa gastronomiska tempel är inte det lättaste. Man skall registrera sig, ringa upp, fylla i kontrakt, ställa ut säkerheter och mycket annat. Men äntligen steg vi in på Sézanne *** på Four Seasons Hotel. Här skulle jag denna kväll få uppleva kanske mitt livs mest fulländade upplevelse inom gastronomi på högsta nivå.
Jag fick en vinlista i min hand och inger fingervisning alls åt vart vindarna blåste. Här blev vi serverade en OMAKASE, vilket är en avsmakningsmeny. Champagne, något vitt och sen rött var tipset från vår sommelier. Det blev 2014 Bollinger Grande Année – Champagne, 2020 Meursault ”Les Narvaux” från Dominique Lafon, 2019 Domaine de Trévallon Blanc från Le Baux samt 2016 Cote-Rotie ”Les Grandes Places” Jean-Michel Gerin från Rhone. Fyra aptitare kom in i samma höga klass som hos Frantzén i detta fall med huvudingredienser som Comté, havskräfta, pilgrimsmussla samt anklever. Vi kände på oss direkt att här kommer det att bli hög nivå.
Krabba med kaviar, kycklinglår, pasta med bläckfisk, Kinmedai från Chiba, brioche innan duvbröstet kom in. Allt tillagat med största perfektion och jag skall inte trötta er med alla detaljer för detta måste upplevas. Ett par pre-desserter innan den mest lysande desserten någonsin: Oscietra caviar, buttermilk, white chocolate… där sältan och sötman samspelade på bästa sätt. Ett besök med den bästa servicen och hantering av vinerna man kan tänka sig. Jag vet att Tokyo inte ligger runt knuten… men detta besök är värt en resa
I fredags skulle vi besöka den berömda Tsukiji Market, vilket är platsen för den berömda tonfiskauktionen. Men hela området med undantag för basarerna är rivet och man har nu auktionen och fiskmarknaden på Toyosu Market. Vi gick in och kunde från ett fönster se hur allt går till, även om auktionen denna dag var över. På Tsukiji Market kan man gå runt och smaka på allt från delikatesser från havet till Kobebiffar eller varför inte en whisky eller saké. Här kan man även köpa väldigt fina knivar där det finns knivar för alla plånböcker.
Vi blev avsläppta i Ginza och jag inhandlade tre exklusiva buteljer saké på Ginza6. Vi var några som åt en väldigt god Teppanyaki på Ginmeisui Ginza. Vid ett stekbord stod kocken och preparerade alla godsaker framför oss. Halstrad Foie Gras samt levande både Abalone och hummer innan det serverades två utsökta ryggbiffar, där den sista biten kom från Kobe och båda smälte i munnen. En verkligt stor upplevelse, men ganska högt pris.
Denna sista kväll i Tokyo var också en frikväll. Jag och tre kamrater hade efter mycket möda och stort besvär fått bord på trestjärniga RyuGin ***. Jag fick ta ett banklån p.g.a det höga priset där dryckespaketet ingick. Tre sidor med pekpinnar fick jag också ta del av som klädkod, ingen parfym och att om vi var 15 minuter sena eller mer, så rök vårt bord.
När jag sammanfattar dryckespaketet så kan jag klart förstå den höga prislappen på kvällen, Vi fick Krug Rosé Brut 29eme Edition, 2016 Batard-Montrachet Grand Cru från Thomas Morey, 2016 Aile d´Argent, viket är Chateau Mouton-Rothschilds vita vin, 1998 Bonnes Mares från Comte Georges de Vogüe, 1995 Chateau Latour 1 Cru, 2003 Chateau d´Yquem från Sauternes samt säkert fem utsökta sakéer.
Men maten som var japansk var inte rolig. Jag kan inte lyfta fram en enda rätt av tretton rätter som platsar på en trestjärnig restaurang. Sen är det lite osmakligt att både servera hajfena som sköldpadda. Nej, det var väldigt intetsägande och smaklöst rakt igenom. Till och med deras Sukiyaki på Waguy smakade som kokt medwurst (vilket jag älskar). Men vi hade väntat oss mer av detta trestjärniga besök, speciellt som när gårdagskvällen på Sézanne var outstanding.
Sen till det dråpligaste av allt. Då vi reste oss och tackade för besöket så stannade restaurangchefen oss. – Ursäkta men ni har inte betalt för era två flaskor vatten?! Jag svarade förvånande om inte vatten ingår i dryckespaketet och är det sista intrycket vi skall ha efter en helkväll, att jag får plocka upp kreditkortet och betala för vatten, – I am so sorry sa den bugande restaurangchefen. Nej, till RyuGin *** återvänder jag aldrig.
Imorgon lördag lämnar vi Tokyo bakom oss för Nagoya, Takayama, Kyoto och Kobe. Denna spännande resa fortsätter fram till fredag och nästa helg får ni en slutlig rapport.
Bästa hälsningar
Håkan