Regnet fullständigt vräkte ner när vi landade i Bordeaux i måndags strax före lunch. Men min grupp var så taggade att det spelade mindre roll. Första dagen besöker vi alltid distriktet Graves och vinslotten från Pessac-Léognan. Först en lunch där vi njöt av andra-vinerna från Grand Cru slottet Chateau Smith Haut Lafitte. Bordeaux kostar pengar och tar man andra-vinet så kostar det 105 euro buteljen och det är inte dåligt för ett lunch-vin. Skulle man spänna bågen och ta slottets första vin, då hade man fått punga ut med 450 euro flaskan.
Men vi imponerades både av vinerna och kokkonsten på Sources de Caudalie. Vidare till Domaine de Chevalier där min gamle gode vän källarmästaren Remí Edange välkomnade oss. Inledningen skulle handla mycket om terroir och vi fick en uttömmande lektion i jordmånens betydelse. Remí trollband gruppen med sina berättelser och liknelser när han gick genom processen från druva till färdigt vin. Vi provade den ganska mogna 2014 för rött samt 2015 i vitt. Efter två intressanta timmar styrde bussen mot Bordeaux och vi checkade in för fem nätter i denna stad som jag bara älskar mer och mer efter borgmästarens insats med att putsa upp fasaderna i stadskärnan samt att göra större delar bilfritt, för Bordeaux har alltid haft problem med trafiken.
Under hela veckan har man lovordat och hyllat årgång 2025. Det är ingen stor avkastning men kvalitén är exceptionell. Det är nästan så att man funderar på att ge sig in i primör-kampanjen i maj nästa år. Och jag som talat vitt och brett om att 2016 är det sista årgången då jag satsat stort, för sen är jag för gammal.
I tisdags stod det Medoc på vårt schema. Vi började på Chateau Lascombes i Margaux som bara blir bättre och förtjänar sin 2 Cru status. Efter transfern med Axel Heinz som vinmakare från Ornellaia i Bolgheri 2022 så siktar man på ännu högre höjder. Vidare upp till St.-Julien och en väldigt fin provning på Chateau Léoville-Poyferre. Att jämföra 2014, 2015 samt 2016 var väldigt intressant. Idag är 2014 mest tillgänglig. 2015 är nästan lite ”California style” med sin syltiga och generösa fruktighet. Medan 2016 blir en klassiker när den fått tid i källaren. Efter en välsmakande lunch avslutades dagen på imponerande Chateau Lynch-Bages. Kerstin Bauer lämnade inget åt slumpen under guidningen och jag är övertygad om att allt föll på plats efter hennes presentation och provning.
Ett stenkast från vårt hotell där vinbutiken tidigare hette Magnum, så har man ett nytt koncept i butiken, där man väljer sina buteljer från hyllan och som serveras snyggt och prydligt utan kork-avgift och påslag. Vi var några som passade på efter middagen att dela på några trevliga buteljer som 2013 Charles Heidsieck Brut Champagne, 2023 Meursault-Caillerets 1 Cru Laurent & Fernand Pillot Bourgogne samt fullständigt outstanding 2010 Chateau Brane-Cantenac 2 Cru Margaux. Ännu en gång visar det sig att vinerna vinner så oerhört mycket på 15 års lagring.
Vädret fortsatte att vara ostabilt när vi i onsdags åkte ner till Sauternes. Vi hade tur med lite uppehåll då vi började på vinfältet på Chateau Coutet i Barsac. Barsac brukar vara lite mindre söt och vi fick beskrivet för oss varför och att mycket hänger på jordmånen som skiljer sig från Sauternes. Jag älskar alltid dagen i Sauternes på denna resa, med lugnet på landsbygden samt avsaknad av trafik. Det blir alltid en familjär stämning på slotten och vi inledde med slottets torra vin. Under flera år har man lidit i Sauternes då efterfrågan minskat radikalt med söta viner till förmån för torra viner. Enligt källarmästaren hade denna negativa trend börjat att vända. Vi pratade om att lägga en WineDinner i Helsingborg nästa år, då gästerna skulle kunna ta del av många spännande kombinationer med detta söta vin till anklever, pilgrimsmusslor, havskräftor, piggvar, anka och ostar.
Man går genom varje klase vanligtvis vid fem tillfällen för att bara plocka de mest ädelröta-angripna druvorna. Men inget är hugget i sten och under en årgång fick man finkamma druvklasarna vid 11 tillfällen. Vidare till Chateau Suduiraut, där man var lika optimistisk. Vi fick jämföra 2016, 2011 med åldrade 2004. Som vanligt spridda skurar om vilket vin som föredrogs, men stilen på 2011an tog priset. Mina gäster handlade på sig lite buteljer av detta flytande guld. Vi åt en fantastisk lunch med en hemma bakad Foie Gras och jag fick faktiskt med mig ett halvt kilo vakuum-förpackad anklever i bagaget.
Restaurant Le Pressoir d´Agent – Gordon Ramsay firar i år tio år som tvåstjärnig krog i Bordeaux. För mig som alltid brottats med gastronomin i Bordeaux var denna restaurang på Grand Hotel Intercontinental mycket välkommen när man slog upp portarna. Sedan starten har jag varit här varje år. Denna kväll valde jag och fyra vänner deras fyra rätters meny med ett tillval av deras rekommendation av en kol-grillad Breton-hummer där skalen pressats i en klassisk ank-press. Vi fick höra att det finns sex pressar i världen och en finns hos vännerna på La Tour d´Argent i Paris. Besöket var rakt igenom perfekt med en klanderfri servering. För mig är restaurangen en stark tvåa och bankar på dörren för tre stjärnor. Jag har alltid påtalat att man borde lyfta fram köksmästaren Alexandre Koa och inte Gordon Ramsay som aldrig är på krogen.
Jag väljer alltid viner utanför Bordeaux och då blir notan väldigt rimlig. Vad tycks om följande vinval? 2016 Philipponnat Blanc de noirs Extra Brut – Champagne, 2020 Chablis Premier Cru ”Les Sechets” Patrick Piuze, 2017 Saint-Aubin 1 Cru ”Les Frionnes” Hubert Lamy, 2020 Hermitage Blanc Domaine de Colombier samt kvällens vin 2005 Chateau Pibarnon Bandol.
Det kan vara värt med ett enda vin-besök efter en dryg timme i bussen. Detta fick mina gäster erfara i torsdags med ett väldigt trevligt besök hos Chateau Pichon-Baron i Pauillac. Nicolas Santier hade en fingertoppskänsla då han minimerade tiden bland stål-tankar och fokuserade på provningen. Efter stängning i några år p.g.a renovering så har man en väldigt välkomnande besöks-centra på detta 2 Cru-slott. Efter ett par andra-viner så kunde vi jämföra 2017, 2018 med favoriten 2016. Samtliga gäster var lyriska då vi åkte tillbaka till Bordeaux för lunch på egen hand. För min del blev det ostron från Arcachon samt grillad kalvnjure. Här i Bordeaux har man en tradition att servera en liten grillad korv till ostronen.
Jag hade detta år svängt om i programmet då min favoritkrog i St.-Emilion har stängt på torsdagar och källarmästarparet Caroline & Julien bad mig att flytta till fredagen. Sagt och gjort och med närmare eftertanke är detta beslut väldigt klokt, då vi stegrade kvalitén ytterligare och som vanligt resans bästa måltid.
Chateau Beauregard i Pomerol ägs av familjen bakom Galeries Lafayette samt familjen Cathiard på Chateau Smith Haut Lafitte. Med sina 14 hektar är man ganska stora i Pomerol, men väldigt små i jämförelse med de stora drakarna i Medoc. I Pomerol handlar det om småskalighet och snitt-slottet förfogar över ynka 6 hektar. Jordmånen är annorlunda och här handlar det om den mjukare Merlot druvan. Under franska revolutionen skulle ägaren Mr. Beauregard hängas inne St.-Emilion, men bönderna protesterade vilt då denna ägare av slottet gav folket arbete och var mycket godhjärtad. Väldigt mycket från den tiden finns kvar på slottet med sin övergödda vallgrav. Slottets 2018 var alldeles ljuvlig och min nya bekant (Tim) var helt lysande som värd.
Resans sista besök var på Premier Grand Cru slottet Canon-La-Gaffeliére i St.-Emilion. Emilie Remond inledde ute på fältet och ännu en gång fick vi träffa en oerhört intressant person, som också lade mindre tid på stål-tankar. Provningen var som vanligt lysande med provning från tre olika slott som ägs av Comte Neippeg. 2016 provades rakt igenom och jag kunde märka en viss utvecklig av huvud-vinet, som jag har liggande hemma i källaren efter att jag var mäkta imponerad efter primeur-provningen i Bordeaux 2017.
I skrivande stund är det morgon här i Bordeaux. Snart väntar en god frukost, transport till flygplatsen och flyg via Paris hem till Köpenhamn. Detta är min sista resa för detta år med grupper. Fem resor på sju veckor kräver sin man. Självklart känner jag av avsaknaden av motion samt umgänge med min fina familj. Nu skall det bli gott att komma hem och sammanfatta en riktigt fin höst.
I veckan var det tänkt att jag skulle ta hand om Bruwer Raats från Sydafrika under fyra dygn med ishockey samt två middagar. Men efter strul med hans pass, så flyttas dessa båda middagar till den 20 samt 21 mars. Padel är redan inbokat på måndag och nu skall jag komma i fin form. En vecka utan någonting uppbokat kommer att ge både vila och energi. Men jag är så oerhört tacksam att allt gått så bra denna höst. Jag fick även ett meddelande igår att en av mina resenärer från Rioja-resan mår alldeles utmärkt, då vi fick nödlanda på hemvägen på Orly-flygplatsen i Paris då han fått problem med hjärtat. Med stor glädje kan jag konstatera att denna kämpe mår prima igen.
Som vanligt väntar ny planering inför resten av hösten samt nya resor under 2026. En hel del saker skall säkerställas. En styrka jag har (utan att skryta) är min goda framförhållning och allt är redan förbokat och säkerställt ett helt år framöver. Det är bara en par mindre resor med privat karaktär som skall bokas.
Nu kommer jag hem med en välfylld väska med ostar, anklever och kaviar till Lis. Självklart saknar jag lille Nils och mina två egna barn Markus & Frida. Markus får jag vänta med att träffa till den 14e november.
Imorgon väntar en utrensande bastu på Pålsjöbaden
Ett stort tack till alla deltagare denna höst… ni har varit underbara.
Bästa hälsningar
Håkan