Jag har genom åren som researrangör fått uppdraget att skräddarsy olika resor. För något år sedan utförde jag en resa för en advokatbyrå med en tur till Bordeaux. Nu var där ett gäng av gamla vänner från Malmö som ville göra samma typ av resa till samma region.
Vi flög ner i tisdags på morgonen till Bordeaux via Paris och möttes av en tropisk hetta på strax under fyrtio grader. Man har aldrig upplevt något liknande i Bordeaux. Första anhalt var Graves-distriktet strax söder om flygplatsen där vi först intog en välsmakande lunch på Sources des Caudalie. Slottet Smith Haut-Lafitte ägs av den forne alpine stjärnan Cathiard, som alltid kom tvåa efter Jean-Claude Killy. Efter en avslutad karriär sålde hans föräldrar sitt supermarket imperium och köpte detta Grand Cru Classé slott. Till dottern byggde man det exklusiva spa-hotellet Sources des Caudalie.
Jag minns tillbaka femton år i tiden när jag bodde där med en mindre grupp. Jag besökte deras spa för att genomgå en behandling med tillhörande, utrensande ”Merlot bad”. Jag sjönk ner i badkaret och förväntade mig karet fyllt med Merlot druvor, men icke. Terapeuten kom med ett litet glasrör innehållande ett elexir av Merlot. Jag kan erkänna att efter badet kände jag ingen större skillnad.
Efter den goda lunchen med anklever, konfiterad gris och aprikos-dessert med pistage åkte vi till Chateau La Mission Haut-Brion för ett besök. Eftersom grann-slottet Chateau Haut-Brion genomgår omfattande renoveringar och ombyggnationer så var besöket förlagt till La Mission som familjen Dillon köpte upp i början av 90-talet.
Vid klassificeringen 1855 i Medoc ansåg man att Haut-Brion höll samma höga klass som Latour, Margaux och Lafite-Rothschild. Således var det fyra slott som fick den högsta statusen 1 Cru. Jag har en speciell relation med slottet då jag för säkert 25 år sedan arrangerade en vertikal-provning tillsammans med min vän Ulf Wagner av 34 årgångar mellan 1914 – 1990 av Chateau Haut-Brion. En vecka efter denna spektakulära provning blev jag bjuden till slottet för en bättre lunch med den ansvarige vinmakaren Jean Delmas. Det är idag hans son som driver de båda slotten vidare.
Man får en nästan sakral känsla när man går runt på La Mission. Den eminenta värdinnan, norska Turid tog oss genom hela processen och berättade om den långa historien tillbaka till 1600-talet. Vi fick prova dessa båda toppviner i årgången 2017. Båda vinerna var storstilade och svåra att separera kvalitetsmässigt. Det är en rekordtidig skörd och merparten av deras vita druvor Sauvignon Blanc och Sémillon är redan plockade. Vi lämnade slottet väldigt nöjda.
Mitt vanliga hotel Majestic har inte blivit klart med sin renovering, så vi bodde på likvärda grannen Hotel Normandie. På kvällen blev det en riktigt god middag på Les Noailles.
I onsdags var det hetaste dagen jag någonsin upplevt i Bordeaux med 42 grader. Man längtade hela tiden ner i de svala källarna. Medoc stod på programmet och vi åkte längs med Route du Chateau längst norrut till Chateau Montrose i St.-Estephe. I gruppen fanns en arkitekt som fullständigt tappade hakan över den imponerande bygg-stilen med enormt smakfulla inredningsdetaljer och källare. Sedan regissören Jean Delmas på Haut-Brion hjälpt slottet för tjugo år sedan har kvalitén gått spikrakt uppåt och man förtjänar återigen sin 2 Cru status. Deras 2015 var alldeles magnifik.
Men besöket skulle trumfas flera gånger om av Chateau Pichon Baron. Slottet har varit stängt ett antal år för ombyggnationer och när jag ringde min gamle vän Nicolas Santier var vi mycket välkomna. Det brukar vara så att om man är på hugget och ställer frågor så kan provningen sluta hur som helst. Och det gjorde det här med en provning av 2019, 2017, 2016, 2015 samt 2010 där varje butelj kostar 2.000:- – 3.000:- buteljen. Och inte att förglömma vilket ansiktslyft slottet har fått med sitt enormt läckra inglasade provningsrum. Ett besök som vi sent skall glömma. Det var efter lunchen inte lätt för Chateau Lynch-Bages att överträffa vårt tidigare besök. Men Lynch-Bages imponerar och bygget är makalöst. För en tid sedan dog ägaren Jean-Michel Cazes i en ålder av 88 år. En av de största ikonerna i Bordeaux´s historia är mycket saknad.
På kvällen åt vi middag på den klassiska, baskiska krogen La Tupina. En krog som otroligt nog en gång i tiden befann sig på TOP 50 listan i världen. Något ingen förstår sig på. Maten mycket vällagad med marinerad stör med caviar samt Foie Gras till förrätt och sen en rejäl Chateaubriand med märg och rödvinssås till huvudrätt. Problemet var temperaturen i matsalen med sina fyrtio grader. Det var som att sitta och äta i en bastu. Jag kan säga att man haft rejäla problem i Bordeaux denna veckan med mycket höga temperaturer på + 40.
I torsdags åkte vi söderut till Sauternes. På Chateau Suduiraut började man denna dag med att plocka in sina druvor till slottets vita vin. Överallt i Sauternes beklagar man sig över mjöldagg på våren och vissa slott mellan floderna Garonne och Dordogne kommer inte att producera något vin alls. Vi fick som vanligt en väldigt fin provning av deras söta vin tillbaka till 2000. Här kunde man välja om man föredrar unga viner från 2016 eller Sauternes med ålder. Varför måste man välja?
Vidare åkte vi till det exklusiva slottet Chateau Climens i kommunen Barsac. Här har man nya ägare sedan ett år tillbaka och borta är Lurton-familjen. Väldigt gammaldags och man har stora planer på att utöka besöksverksamheten och ett första steg fick vi uppleva med en lunch där det serverades olika årgångar av det söta vinet till en välsmakande fyrarätters meny. Samtliga blev förvånade att det inte alls var besvärande att dricka sött vin rakt igenom en hel meny. Till en ceviche på kummel serverades 2015. Samma årgång fortsatte vi med till en kombination av aubergine & räkor. Varmrätten bestod av en utsökt, låg tempererad svart gris med lite orientaliska inslag i kryddningen till en 2010a. Till kanderade fikon avslutade vi med 19,5 poängaren 2005. Helt otroligt goda viner….. Men du får tre buteljer Suduiraut för en flaska Climens.
Philippe Etchebest är en av de stora kockarna i Bordeaux. Inne på Grand Théatre, nere i källaren har han ett bord för tolv personer. I ett öppet kök serverar man en överrasknings-meny för 12 personer på La Table d´Hotes som har en stjärna. Jag fick bara en liten fingervisning när jag skulle välja vin hur menyn var komponerad, men inga detaljer avslöjades. Det skulle visa sig att vi skulle få en helt fantastisk upplevelse med ett matsals-arbete som det var längesedan jag fick uppleva. Man trancherade en stor piggvar, en ler-inbakad gåslever samt ankbröst. Ett mycket trevligt hantverk fick upplevas. Det enda minuset på slutbetyget var att lokalen saknade luftkonditionering.
Vad drack vi då till menyn? Först en ”Le Cepage” Grand Cru Champagne från Verzy och producenten Adrien Renoir. Till de kommande fiskrätterna valde jag två olika viner från Macon i södra Bourgogne, för att stegra smakerna och fylligheten i vinerna. 2019 Macon-Uchizy från Comte LAFON i Meursault och därefter ”favoriten” 2015 Macon-Pierreclos ”1er Jus de Chavigne” från Guffens-Heynen. Till levern en mycket lyckad kombination med 2016 Saint-Joseph ”Le Berceau” från Bernard Gripa i norra Rhone. Sen ett snäpp upp i kraft med en 2015 Hermitage från Domaine du Colombier. Vi avslutade kvällen sött med en 2000 Chateau Sigalas-Rabaud 1 er Cru från Sauternes. Ett mycket lyckat restaurangbesök.
Sista dagen och det stod St.-Emilion på programmet. Först ut det lyxiga slottet Chateau Pavie. Det har varit ett himla liv i detta område det senaste åren och man är oense om klassificeringen. Tidigare var Cheval-Blanc och Ausone överst på tronen med statusen Premier Grand Cru Classé kategeori ”A”. Nu är det så att dessa två drakar lämnat hela klassningen i sällskap med L´Angelus och nu är det Pavie samt Figeac som har den högsta statusen i St.-Emilion. Man var väldigt lågmälda och tillbakadragna för att uttala sig om krisen. Man berättade att man gått tillbaka 15 år i tiden för att kontrollera jämnheten i kvalitén samtidigt som att man skall agera som stora ambassadörer för St.-Emilion. Kanske har något av de avhoppade slotten mer tänkt på sig själv? Och någon kanske känns det lite obekvämt att där är nya medtävlare som knackar på dörren och till och med seglar om.
I vart fall var provningen och besöket sanslöst på Chateau Pavie. Men man häpnar över priserna. Den 1992 vi fick prova kostar 460 euro buteljen och samtliga viner i shopen låg i snitt på 600 euro flaskan. Vem har råd att köpa dessa viner? Vidare fortsatte vi till Chateau Canon-La Gaffeliére där eminenta Emilie tog oss ut på en tur bland vinrankorna och förklarade för oss allt som är värt att veta från rotstock till färdigt vin. Mina kamrater köpte med glädje deras sagolika 2015 som kostade 105 euro flaskan, vilket känns mer vettigt. Vi åt som vanligt en strålande lunch hos Catherina på Le Tertre uppe i byn.
Avslutningsmiddagen var på Brasserie Gordon Ramsay på Grand Hotel. Temperaturen hade gått ner 15 grader och det var behagligt och skönt på deras uteservering rakt över Grand Théatre. Tidigare har maten varit en katastrof här, men jag ville ge stället en chans. Och denna kväll var maten var riktigt bra, men servisen extremt tafatt och man hade bara 1 flaska hemma av varje vin på vinlistan!? Ett skämt. Nu lägger jag en extremt lyckad resa bakom mig. Så fina besök vi fått uppleva och vilket helt underbart gäng.
När jag kommer hem väntar en kräftskiva på Rosenvägen på lördagskväll och på söndag blir det att ladda om inför Douro-dalen och Porto i den kommande vecka. Vi hörs av till helgen med nya rapporter i vinets värld från Portugal.
Bästa hälsningar
Håkan