I veckan har jag varit på en kort studieresa till Paris för att besöka två legendariska kökschefer. Den främsta anledningen var att jag efter två år äntligen fick ett bord hos KEI Restaurant. Efter täta kontakter med deras receptionist fick jag tipset om att gå in och boka on-line vid midnatt för tre månader sedan. Även om jag var snabb med min knapptryckning, så hamnade jag på en väntelista. Men efter någon dag fick jag ett samtal med en bekräftelse på min bokning.
När vi anlände till krogen med endast tolv bord förstod jag varför det är så svårt att få ett bord. Kei Kobayashi har alltid inspirerats av det franska köket och lämnade Japan 1999 för att prova sina vingar. Han valde kök i olika regioner för att utveckla sin teknik. Först nere vid Pyrenéerna på L´Auberge du Vieux Puits i byn Fontjoncuse hos mästaren Gilles Goujon med sina tre stjärnor. Denna krog har jag besökt vid två tillfällen och alltid varit extremt nöjd.
Vidare till Le Cerf i Marlenheim uppe i Alsace för att sedan bli Alain Ducasse trogen från 2003 och sju år framåt på hans signatur-restaurang Plaza Athénée med tre stjärnor i Paris på den ”fina gatan” Avenue Montaigne. 2011 fick Kei Kobayashi hjälp av den tidigare tvåstjärniga köksmästaren Gerard Besson att öppna eget och den första stjärnan kom året därpå. Den andra stjärnan kom 2017 och lyckan blev total med maximala tre stjärnor 2020.
Matsalen är väldigt liten och vårt bord för sex personer var det största. Väggarna är klädda med glasstavar och i mitten av matsalen har man sin Mise en place för ishinkar och karaffer. Maten var oerhört vacker och smakerna väldigt träffsäkra. Får man ett bord? Så kan man komma undan billigt med en meny med 2 starter, 1 huvudrätt samt en dessert för 98 euro. Men får man äntligen plats på Kei***, så vill man ta ut svängarna och vi valde den stora menyn med två rätter där rikligt med caviar ingick samt deras Kobe-biff. Nivån var extremt hög och jag placerar besöket nära den absoluta toppen, där Frankrike mötte Japan på ett subtilt sätt.
Vinlistan var bra, men inte den bästa även om jag hittade lite guldkorn: Champagne Billecart-Salmon Blanc de Blancs Grand Cru, 2013 Chablis Grand Cru ”Vaudesir” Louis Michel, 2011 Riesling Grand Cru ”Schlossberg” Cuvée Ste. Catherine Domaine Weinbach, 2012 Hermitage Blanc Domaine Du Colombier – Rhone, 2016 Saint-Joseph Blanc “Le Berceau” Domaine Bernard Gripa – Rhone, 2015 Cote-Rotie “Cote Rozier” Bonnefond – Rhone, 2010 Terrebrune Bandol-Provence, 2000 Domaine Baumard ”Clos De Sainte Catherine” Coteaux de Layon – Loire… samt en saké på slutet till desserten. Ett riktigt bra besök och en restaurang jag mycket gärna återvänder till.
Men…. Vi var ändå överens om att om man var tvungen att välja så var besöket dagen innan den totala upplevelsen på Le Pré Catelan. Här tog man absolut inte ut svängarna lika mycket, men smakerna ”var det godaste man ätit”. Här pratar vi om det riktigt klassiska franska köket när det är som allra bäst. Frédéric Anton började sin bana 1983 och började först hos Gérard Boyer i Reims på hans trestjärniga restaurang Les Crayéres. Vidare blev han köksmästare hos den bästa av dem alla… Joel Rubuchon fram till 1996. 1997 fick han erbjudandet att ta över den gamla jaktpaviljongen i skogen Bois de Boulogne med en historia bak till början av förra sekelskiftet. Redan 1999 förärades Frédéric med sin andra stjärna. År 2000 vann han titeln Meilleur Ouvrier de France som ”Årets kock” i världen största gastronomiska land. 2007 fick han sin efterlängtade trea och sedan dess har det rullat på. Jag har varit här säkert 5-6 gånger, men vid detta besök överträffade han sig själv. Stämningen bland kypare och sommelierer hjälper också till för att höja betyget till toppnivå.
Menyn bestod av allt man älskar som havskräftor, hummer, gåslever, duvan, caviar och annat man är så förtjust i. Vinvalet blev mycket lyckat med godsaker som: 2008 Champagne Pierre Gimonet & Fils ”Cuvée Fleuron”, 2018 Chablis Grand Cru ”Les Clos” Vincent Dauvissat, 2016 Riesling Grand Cru ”Brand” Albert Boxler-Alsace, 2015 Puligny-Montrachet 1 Cru ”Champ-Canet” Jean-Marc Boillot, 2016 ”Silex” Pouilly-Fumé Didier Dagueneau-Loire, 2015 Pommard 1er Cru ”Argillieres” Nicolas Rossignol, 2009 Domaine De La Janasse ”Vieilles Vignes” Chateauneuf-du-Pape, 2007 Chateau Coutet 1 Cru Classé Barsac-Sauternes samt Rasteau Vin Doux Naturel Domaine La Soumade. Och som avslutning ett glas VEP Chartreuse Verte. Kan det bli bättre? Jag tror inte det och besöket överträffade sommarens nedslag hos Troisgros, Villa Madie samt Mirazur. Jag lär komma tillbaka.
I skrivande stund är det lördagsmorgon. Igår kväll gästade jag Scandic i Oceanhamnen där man dukat upp för 36 gäster på 12e våningen uppe i relaxen. Jag inledde med ett kåseri om Toscana nere i ett av hotellets många konferensrum innan vi avnjöt en fyrarätters meny. Till detta åtta viner från Toscana som jag ingående berättade om. Allt detta för det facila priset på 995:-. Vi har bokat in ytterligare tre kvällar med olika tema: 19/10 Spanien, 2/11 Sydafrika samt 16/11 Champagne.
Ikväll skall jag och Lis hem till goda vänner på middag och imorgon blir det till att packa resväskan igen. På måndag bär det i väg på höstens tredje gruppresa, till Rhonedalen. Vi flyger ner till Marseille och besöker Chateau Vignelaure i byn Ríans innan vi fortsätter norrut till Chateau Mazan utanför Avignon i närheten av Chateauneuf-du-Pape. Där besöker vi Chateau La Nerthe, Domaine Mont-Redon samt Domaine de la Janasse. På onsdag fortsätter vi norrut mot Hermitage med besök hos Delas och Chapoutier samt mina vänner Lekteslogoulou. Vi avrundar på torsdag och fredag med tvåstjärniga La Pyramide i Vienne med besök i Saint-Joseph, Condrieu och Cote-Rotie hos Yves Cuilleron och Pierre-Jean Villa. Rapport kommer till nästa helg.
Dessvärre blir det inga WineMakersDinners med Avignonesi i början av november, men jag jobbar på en annan riktigt framstående producent och jag hoppas på ett positivt svar i veckan.
Jag hoppas att ni får en fin vecka!
Själv lovar jag att njuta så mycket jag kan med härliga gäster och goda Rhone-viner
Håkan